Medan jag hängde där i luften, hann jag tänka;

- Det här kommer att göra in i "nivetvad" ont!!

Sen brakade jag rakt ner i stenplattorna så att bilnycklar, hundfiltar och gu´vet vad flög runt och landade lite här och där.

Rosenbuskar och dynga

Sen satt jag där och kved och vred mig, kryddade min närmsta grannes tillvaro (dom kommer från Japan ) med lite hemmagjorda ramsor och lite vanliga vedertagna "jävlar anamma och dyl.     

- Vad gör du, frågar maken som satt på bästa utsiktsplats. Titta nu har du förstört den.

- Tyyhyst, det gör så himla ont att skratta just nu.

Därför gör jag det, skrattar alltså, det lindrar kanske lite.  

DEN förresten, är den hemmagjorda grinden, kompostgaller ni vet.

Vi har ju inhägnat framsidan sen grannen fått spader och känner sig förolämpad för att hundarna skäller på honom. Ja, det är inte japanen den här stackarn har inget eget liv utan måste lägga sig i mitt.

Då har han ju att göra ett tag förstås.  

Nåja, det var inte riktigt det jag skulle berätta om. Det tar jag en annan dag, utan om den stora händelsen, min vurpa.

Egentligen  har jag nog passerat "bäst före datumet" när det gäller det här spänstiga och gracila skuttandet över stock och sten, grindar osv.

Kom inte ihåg det just idag bara, utan fastnade med klumpfoten och gjorde en närmare undersöknig av stenplattorna.

Hårda e´rom.

Så, nu har jag hål på knät, och om jag letar ordentligt ser jag två skrapmärken i handflatan. Så det så., tror dock inte att jag kommer att få några men, men misstänker att  en viss hälta kan uppträda under ett par daga.

Men å andra sidan kommer folk att fråga om jag har gjort illa mig och då får jag ju chansen att berätta om min rysliga vurpa om och om igen.

Skämt, jag ska tiga och lida, jag lovar. Nu är det hög tid att studsa ner  dunbolstren.

Timell ska till Högbo Bruk och jag får följa med, någon måste ju köra dit menar jag.

Natti natti och suss gott så länge