Har varit lite dålig på att blogga, men just nu känner jag mig en aning låg, inte så att man behöver oroa sig men ändock (hmm, konstigt det ser ut).

Nåja, imorgon åker sonen och jag till Ånäset, pappa ska begravas. Det känns konstigt samtidigt som det känns bra att få ett avslut. 

Känner mig lite fnissig mitt i alltihop när jag tänker på vad han sagt till mig, min bror och hans fru.

- Se för fan till att ni inte sjunger någon psalm på min begravning, då blir jag förbannad, och gräv inte ner mig.

Ok farsan, det blir som du vill, ingen präst, inga psalmer och ingen gravsten. 

Vi garvade åt det de när det begav sig, men till slut kommer vi alla dit och för mig är det viktigt att det blir som han vill.

Lite ogudaktigt men vi har ju aldrig haft någon vidare kontakt uppåt varken pappa eller jag och om jag nu tänker till lite så tror jag att hela släkten består av ett gäng ateister, mer eller mindre.

Vi startar tidigt, kl 04.00 och då ska jag ha släppt släppt ut Timell och grabbarna, kokat kaffe, brett mackor och sist men inte minst bestämt vad jag ska ha på mig. Ack och ve, vilka problem.

Nu släpper jag det, kommer att sakna min älskade pappa men ingen lever för evigt.

Dagens Timell, börjar 05.30 cirkus i dubbel bemärkelse:

Hopp ur korgen, studs och hopp på grinden så att grannen två hus bort vaknar. 

Jag vinglar upp som vanligt, öppnar dörren för morgonkissnödiga hundar.

Någon hänger i morgonrocken.

- Matte, titta på mig, hej matte, kolla kolla jag har hittat din toffel

Hinner inte rädda den utan får gå ut i gräset och hämta densamma. Måste säga att det börjar bli lite lite för kallt att gå barfota.

Timell har kissat och kommer i 150 knyck, hoppar upp och tar toffeln och sticker ut igen, suuuuuck!

Mollberg kommer in med den, sen infinner sig lugnet en stund, typ någon halvtimme eller så.

Har precis slumrat in då det kommer ett stycke hund flygande och landar i min halsgrop så att jag börjar vrålhosta.

- Va kul du låter, vet du jag kom på att jag håller på att svälta ihjäl. Kan jag få min mat nu tror du, kom får du se, jag vet var den står sirru!!

Han dundrar iväg, för det är precis så han gör, här smygs inte. 

På golvet sitter grabbarna Grus i form av Mollberg och Nyman och iaktar det hela och just vid såna här tillfällen ser jag hur nöjda dom är.

Dom tittar på varandra.......och så säger dom.

- Han är ganska ok vid såna här tillfällen, grabben. Sådär fort får har vi aldrig fått upp henne.  

Har funderat lite på detta och i mångt och mycket är vi ganska lika min minste hund och jag. Dom som känner mig vet att jag aldrig öppnat en dörr som vanligt folk och det kanske är lite bokstavsvarning på oss båda. Vilken tur att vi träffade på varandra. Nu måste jag sova för att orka med morgondagen, det blir qualitytime med sonen nästan ett helt dygn.