Jag tänkte till i bilen, på väg från banken. Där har jag varit för att kolla om jag är miljonär nämligen, och det var jag inte. Konstigt, läser ju i tidningarna hur lätt det är, men jag är inte så bra på kortspel och poker då framför allt. Inget face alltså.

Tillbaka till tänket i bilen, så härligt för hundarna att få ligga ute i solskenet och knapra på märgben. Såg det framför mig, mina fina svarta och gubevars lite silvriga hundar på varsin fäll i snön. Vilken underbar och omtänksam matte dom har, man blir ju alldeles varm i hjärtat. Av självgodhet då förstås....  

Nu hade jag inte rådgjort med mina två utan började med att slänga in märgbenen för att tina dem lite snabbt i mikron, so far so good (ursäkta, lite internationell igen) sen plockade jag med mig "pippimaten" för att fylla på foderautomaten i trädet på vägen tillbaka efter att ha slängt in mina "gullhjärtan" i hagen. Vidare in för att hämta benen så där slafsigt goda som bara en vovve i solskenet kan uppskatta. Då hörde jag det: hä hä hä pust pust hä hä pust pust, jag vänder mig om och där kravlar mina båda i spåren jag lämnat efter mig i snödrivorna.

Mycket vänligt säger jag: men ni skulle ju ligga ute i solskenet och äta ben.

Mycket vänligt viftar dom på svansarna och säger: näe matte, vi ska ligga inne hos dig och äta ben.

Så fick det bli, men hur i hela, janivet, kom dom ut. Ja, att Nyman kommer ut det är ju ingen nyhet, men Mollberg.

Någon passerade och hade nog sina funderingar, där stod jag och gapskrattade och tittar på ingenting, det är ju snödrivor som skymmer. Då blev det jättekul igen, för mig då för jag såg ju den fundersamma minen. Nåja, det var inte första gången och säkert inte sista heller. Och, oss icke miljonärer emellan, vilken tur att vi har våra hundar som gör oss så glada. Dom är värda mer än miljonerna.. vi inte har.

Kram i   -skenet och lev ordentligt