Oops, förlåt, så pinsamt.

Skulle bara prova mattes nya tulpanstövlar.

Stod i köket och fixade lite när jag hörde att någon av mindre storlek gråta och ropa på mamma, jag antog att mamma var på ingående.

Det var hon inte för det blev mer och mer desperat där ute.

-Är det ingen som äger den där ungen, undrade jag, hoppade i ett par skor (ganska snygga faktiskt) för att kolla. Ute på gatan hittade jag ett stycke barn som tjuter och en cykel i diket.

-Lilla gubben, har du slagit dig?

-Näääääääee, svarade det snoriga och rödgråtna barnet.

-Varför gråter du då, frågvisa jag.

-Linus har åkt ifrån mig och jag vill att min mamma ska komma, wäääääeeee!!!

-Men du, mamma hör inte dig härifrån, säger glädjedödaren dvs jag.

-Va, det snoriga och rödgråtna barnet tystnar.

-Hon kan inte höra dig, du är för långt borta från erat hus. Hoppa upp på cykeln och åk hem igen. Duktig pojke!!

Snabbt som ögat hoppar han upp på cykeln och far iväg, när jag nästan är inne hör jag, wäääääeeeeee, maaaaaaaaaaamma!

Dom är för söta dom små liven, det är lite svårt att tänka sig att om ett par år är även han jättelång, har 47 i skor, finnar i pannan och en skrovlig röst.

Men idag fick min granne trösta sin ledsna, snoriga Emil som inte slagit sig utan bara var arg för att Linus åkt ifrån honom. Undrar vilken av dom det var, det finns nämligen 3 st Linus på min lilla gatstump.

Jag tycker det är ganska skönt att du inte kräver någon cykel säger jag till Mollberg som suttit i lugn och ro och tittat på.

Väl inne igen såg jag till att det blev inbakad lammfilé med kantarellstuvning och sallad till middag. Det var faktiskt inte fel.

Imorgon är det måndag och jag är ledig.